Jehovas vägar kan vara guppiga

I tisdags skulle vi hitta till en ny plats där vi skulle ha ”möte före tjänst” men det var svårt. Vi var dessutom lite sena. Vi visste att det skulle vara i närheten av stadion och den hade vi hittat så vi vevade ner rutan och frågade en man som kom gående emot oss.

Han sa att han kunde följa med och visa oss vägen så vi trängde ihop oss tre stycken i framsätet. Han ledde in oss på Den guppigaste vägen (lägg märke till det stora d:et). Man fick köra sakta på ettan så Rebecca passade på att predika för honom under tiden. Han ville veta lite mer om bönen och den heliga anden. De läste ur boken medan han tittade upp ibland och pekade höger eller vänster mellan husen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det här känns inte som en trolig samlingsplats och det var inte heller så nära stadion. Men vad gör det, vi fick ju tillfälle att predika för mannen. Efter en lång stund kom vi mycket riktigt fram till en Rikets sal. Men klockan var för mycket, vi hade ändå missat det, men vi tänkte att det kunde ju vara bra att veta vart det låg till nästa gång.

Vi frågade mannen om han ville bli avsläppt här i närheten men han var ju på väg in till stan så vi for tillbaka samma väg. Tänk att han följde med hela tiden åt fel håll bara för att visa oss vägen, han visste ju inte om vi skulle skjutsa honom tillbaka.

Men när vi hade kört 20 meter längre än där vi först hade plockat upp honom så sa han. ”By the way, there is also one.” Å pekade på en Rikets sal som låg alldeles intill stadion och det var naturligtvis den som vi skulle ha varit på.

Men men, vad gjorde det. Jehova ordnade så fint att han fick svar på sin fråga.

 

Fick tyvärr ingen bild från den resan men här kommer tre bilder som visar att det här med att afrikanska kvinnor bär mat på huvudet och barnen på ryggen är ingen myt.